Vad Hände Sedan?
En gång musikant alltid musikant!

 

           Att Garvis orkester efter 50 år 1999 lade ner sin verksamhet som dansorkester betydde inte att de enskilda musikanterna slutade spela.
För att få ordning på historien om hur det bildades en ny grupp som fick namnet
Club-62 får vi gå tillbaks till 1995.
    1995 fyllde kapellmästare Allan ”Garvis” Parsland 70 år. ”Garvis” uppvaktades av en lång rad musiker som han spelat med genom åren. Bland de uppvaktande fanns bl. a. medlemmarna från 1962, det var också den gruppen som stannade kvar för övernattning på hotellet.
    När jubilaren med gäster samlades vid morgonkaffet dagen därpå räknade någon ut att det hade förflutet över 30 år sedan några råkats senast. En del av medlemmarna bodde numera långväga ifrån Växjö.
    Nu får det inte dröja 30 år tills vi ses, skojade någon.
Varför inte börja spela tillsamman igen!
    Till dans?
Nej, men i kyrkorna!
    Så blev det.
Namnet Club-62 kom sig av att det var just det året som Garvis orkester med Snaggen spelade upp till dans på landets dansbanor.
    Gruppen Club-62 hade sitt premiärframträdande i Timmele kyrka som ligger i närheten av Ulricehamn. Där basisten och sångaren Lars ”Snaggen” Söderström Adlers dotter var präst.
    Så rullade allt på. Musikvalet blev så klart annorlunda än från dansbanetiden.
Eller som det framkommer i gruppens reklamtext:

Vår repertoar är anpassad till kyrkorummet och präglas av harmonier i samklang med kyrkans budskap.

Det var i korthet historien om hur Club-62s kyrkogrupp kom till och som fortfarande spelar i landets kyrkor.
 
 

 

Timmele kyrka från 1100-talet
 

***************

 

 
Fr. v. Ingvar Persson – Jan ”Biffen” Sundkvist – Bruno Nilsson –
Lars ”Snaggen” Söderström Adler - Lars Masseck – Peter Csörgits-
 
Club-62
 
 
 
Från applåder på dansbanan till stående ovationer i kyrkan.
 
 
              Det hade man inte kunnat drömma om, att orkestern skulle få mer applåder i kyrkorna än i sin glans dagar ute på nöjets tiljor. Men så blev det.
    Efter sista musikstycket och tack för att ni kom, reser sig ”församlingen” upp i bänkraderna och applådera tills det annonseras ett extranummer. Det är inte utan att man i sådana stunder känner en inre glädje över ynnesten att fortfarande få vara musikant.

Ps. Bilden på Club-62 orkestern är från 2002.